The titel "In Stahlgewittern" and Egil’s Saga and the Edda

In an interview in the 1980s, and later in a diary entry in 1995, Ernst Jünger said he almost regretted that he had not titled the book ”The Red and the Grey”, as he had first planned to, underlining the true colours of the war, with a reference to Stendhal’s ”The Red and the Black” as he had read before the war. [1] 

But the title became ”In Stahlgewittern” – he claimed he got the word ”Stahlgewittern” from a skaldic song in the Icelandic saga literature he was reading at the time – more exactly he wrote 1968 that it was from Egil’s Saga, and later, in 1995, from “the Edda”. [2] However, there appears to be no word ”Stahlgewittern” in any of the many German translations and various editions of Egil’s Saga or The Poetic Edda published before 1920. 

Besides these titles several other books on the subject were published in the late 19th and early 20th centuries, and words of this kind can be found in all of them. Thus it is impossible to know if Jünger had ever read the exact word ”Stahlgewittern” or if he actually got inspired by similar words. Considering that, it is nevertheless interesting, as Jünger actually mentioned Egil’s Saga as the source, to read the comment of a word in a poem in the LV chapter in Egil’s Saga in the 1894 translation by Finnur Jónsson: ”stáls-él, ’stahlsturm’ [”steel storm”], vgl. im folg. stála þruma = ’stahldonner’ [”steel thunder”] = kampf.” [3] In British translations the same Icelandic word in the poem have been translated into ”battle thunder” (1893) and ”thunder-crash of steel” (1930).

With warriors slain round standard

The western field I burdened;

Adils with my blue Adder

Assailed mid snow of war.

Olaf, young prince, encountered

England in battle thunder:

Hring stood not stour of weapons,

Starved not the ravens’ maw.

From The Story of Egil Skallagrimsson, translated by Rev. W. C. Green, 1893.


Read more in Nils Fabiansson, Das Begleitbuch zu Ernst Jünger in Stahlgewittern, p. 144–145.

---

[1] Julien Hervier, Entretiens avec Ernst Jünger, Arcades, no 9, Paris: Gallimard, 1986, p. 26.

[2] Ernst Jünger, Siebzig verweht I, Stuttgart: Klett-Cotta, 1980, p. 511; Ernst Jünger, Siebzig verweht V, Stuttgart: Klett-Cotta, 1997, p. 178.

[3] Egils Saga. Skallagrímssonar. Nebst den grösseren Gedichten Egils, Commented translation by Finnur Jónsson, Halle a. S.: Max Niemeyer, 1884, p. 159. In another song in Egil’s Saga some words were translated by Jónsson 1884 and by Felix Nieder  1911 into ”Waffensturm” (”weapon/arms storm”), and 1888 by Ferdinand Khull to ”Eisenregen” (”iron rain”). In Britain 1893 these became ”iron hailstorm”, and in 1930 “iron-storm”.

Ernst Jüngers "I stålstormen" på fyra nordiska språk

Nu (13 januari 2012) finns Ernst Jüngers In Stahlgewittern även på danska: Ernst Jünger, I stålstormen, d.v.s. samma titel som den svenska översättningen från 2008. Jüngers mest kända verk från 1920, som numera bedöms intressantare än Remarques På västfronten intet nytt från 1928, finns därmed på både svenska, finska, norska och danska.



Den tyske författaren, filosofen, krigaren och notoriske dagboksskrivaren Ernst Jüngers (1895–1998) första, och som det kom att visa sig, viktigaste och mest sålda bok gavs ut 1920 i endast 2000 exemplar. Den senaste tyska upplagan (2010) är den 47:e (Ernst Jünger, In Stahlgewittern, Klett-Cotta). Det totala antalet sålda exemplar i Tyskland har uppskattats till en halv miljon. Boken har dock aldrig varit en riktig bestseller, något som Jünger själv har kommenterat genom att säga, att det är lättare att sälja 100 000 exemplar av en bok på en månad, än att sälja lika många under en trettioårsperiod.

Den första översättningen av In Stahlgewittern kom ut redan 1922, i Buenos Aires – översättningsrättigheterna gjorde Jünger till inflationsmarksmiljonär. Den kom på engelska 1929 (The Storm of Steel) och på franska 1930 (Orages d'acier) Boken har sedan dess översatts till en mängd språk och har dessutom kommit ut i nyöversättningar på både franska och engelska. Den första Penguinutgåvan kom 2003 och år 2008 gavs den ut i Éditions Gallimards prestigeserie “Collection Bibliothèque de la Pléiade” där ytterst få icke-franska verk fått plats.


Jüngers krigsböcker 1914–1945 i två volymer i Éditions Gallimards prestigeserie “Collection Bibliothèque de la Pléiade” (2008). Foto: Guillaume Tarche © All rights reserved.

Det skulle dock dröja innan Jüngers skildring av sin tid vid fronten under första världskriget översattes till några av de nordiska språken. Först på 1960-talet översattes och publicerades utdrag ur In Stahlgewittern i två svenska antologier från 1960-talet (i antologin Stormcentrum. Modern tysk prosa, 1964, och i antologin Modern tysk berättarkonst, 1965). År 1997 översattes hela boken till norska och gavs ut på Tiden Norsk Forlag med titeln I stålstormer. Ytterligare nordiska översättningar skulle dröja till år 2005, denna gång i I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget.

Det kan konstateras att väldigt lite av vad som skrivits av Ernst Jüngers under i stort sett hela 1900-talet har gjorts tillgängligt på några nordiska språk.

Bruce Chatwin recenserade Jüngers dagböcker i The New York Review of Books år 1981:

"No one but a man of Jünger's composure could describe the appearance of a bullet hole through his chest as if he were describing his nipple."

"He [Jünger] writes a hard, lucid prose. Much of it leaves the reader with an impression of the author's imperturbable self-regard, of dandyism, of cold-bloodedness, and, finally, of banality. Yet the least promising passages will suddenly light up with flashes of aphoristic brilliance, and the most harrowing descriptions are alleviated by a yearning for human values in a dehumanized world. The diary is the perfect form for a man who combines such acute powers of observation with an anaesthetized sensibility."

"My own visit to Jünger five years ago was an odd experience. At eighty, he had snow-white hair but the bounce of a very active schoolboy. He had a light cackling laugh and tended to drift off if he was not the center of attention. [...] In answer to questions, he simply recited an excerpt from the diary, though occasionally he would rush to the filing cabinet and come back with some pièce justificative. One of these was a letter from his friend Henri de Montherlant, quoting a remark of Tolstoy: 'There is no point in visiting a great writer because he is incarnate in his works.' "

Bruce Chatwin, "An Aesthete at War", The New York Review of Books, vol. 28, No. 3·, March 5, 1981.

Ernst Jüngers dagböcker från det andra världskriget har ännu inte översatts i sin helhet till något nordiskt språk, men delar av dem översattes till svenska av Stig Jonasson och publicerades av Bo Cavefors 1975: Ernst Jünger, Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (Bo Cavefors Förlag 1975). Boken är på 321 sidor innehåller ett omfattande personregister.

Tio år tidigare hade det danska förlaget Gyldendal publicerat en liknande volym: Ernst Jünger, Krigsdagbog (1965), i urval av Thorkild Hansen (481 sid.).



Det är samma förlag som nu ger ut In Stahlgewittern på danska. Gyldendals utgåva av I stålstormen innehåller förutom ett drygt tio sidor långt efterord av litteraturvetaren Adam Poulsen (den ene av de två översättarna - den andre är Henrik Rundqvist), med en diskussion om de olika revisionerna av In Stahlgewittern, också 75 fotnoter med förklaringar till uttryck och citat som Jünger använder sig av, i mångt och mycket uppenbarligen hämtat från Helmuth Kiesels kommenterade utgåva av Jüngers krigsdagbok (i alla fall refereras inte till min Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern'). Danskt band (d.v.s. mjukt band med invikta flikar). 294 sidor.

På norska kom Ernst Jüngers In Stahlgwittern redan 1997 på Tiden Norsk Forlag med titeln I stålstormer i översättning av Pål Norheim och Jon-Alfred Smith. I november 2010 publicerade Vega Forlag en nyutgåva av boken: Ernst Jünger, I en storm av stål: Dagbok fra Vestfronten 1915-1918. Efter Jüngers text följer en sju sidor lång ordlista, "Navn og uttryck". Inbunden med skyddsomslag. 267 sidor.

Den svenska översättningen, som gjordes av Urban Lindström, gavs ut på Bokförlaget Atlantis i november 2008 i serien "Atlantis väljer ur världslitteraturen": Ernst Jünger, I stålstormen. Boken inleds med ett 18 sidor långt förord av förlagets förläggare Peter Luthersson. Urban Lindström har tidigare översatt Ernst Jüngers lilla skönlitterära text Sturm (utgiven av Bokförlaget Augusti 2006). Inbunden med skyddsomslag. 311 sidor. (Boken kom i pocket 2011.)

I finsk översattning av Markus Lång publicerades In Stahlgewittern av bokförlaget Ajatus Kirjat i juli 2008: Ernst Jünger, Teräsmyrskyssä. Bokens tolv sidor långa efterskrift är författad av historiaprofessorn Marjatta Hietala och berör framför allt Jünger och 1930-talet. Inbunden med skyddsomslag. 344 sidor.

I Ernst Jüngers fotspår

Militär historia
Nils Fabiansson, "I Ernst Jüngers fotspår" - Upplev historien, Militär historia nr 3 2011

"När tar det här skitkriget slut?"

"När tar det här skitkriget slut?" Ernst Jünger, Kriegstagebuch 1914-1918, recenseras av Björn Cederberg i Dagens Nyheter 22 januari 2011. Recensionen inleds så här:

När den tyske författaren Ernst Jünger landade i München i början av 90-talet blev han stoppad i säkerhetskontrollen. Metalldetektorerna tjöt för fulla halsar, säkerhetsofficeren hittade ingenting.
-Det är granatsplitter och kulor från kriget, sa Jünger.
-Ni menar att er kropp är full av gamla kulor och metallrester från andra världskriget?
-Nej, nej. Från första världskriget, svarade Jünger.

Cederbergs recension är initierad och välskriven. Jag kan rekommendera hans bok Kamrat Spion: om Sverige i Stasiarkiven (2007) och hans och Fredrik von Krusenstjernas dokumentärfilm Förräderi med samma tema från 1994 (på SVT 2009). Han gjorde en dokumentärfilm tillsammans med Jesper Wachtmeister om Ernst Jünger, en film som jag första gången såg vid en otextad förhandsvisning på Skeppsholmen i Stockholm i april 1998, då med titeln "Ernst Jünger and the Myth of Modernity", i samband med ett symposium: "Ernst Jünger and the Project of Modernity". Filmen visades samma år på Stockholms filmfestival, och därefter den 9 dec 1999 i SVT2 med titeln "102 år i hjärtat av Europa" (se även Hjärnstorm nr 79, 2003 och Material nr 36, 1998).

Cederberg skriver i recensionen att det skulle dröja till hösten 2010 innan innehållet i Jüngers dagböcker äntligen nådde offentligheten. Men det stämmer bara delvis. Dagböckerna var inte "oåtkomliga för alla" på arkivet efter Jüngers död, som Cederberg skriver. Tvärtom, det var först efter 1996 som de blev tillgängliga för offentligheten - tidigare hade de försvarats i en byrålåda hemma hos Jünger. Flera har haft tillgång till dem, bland annat jag själv och Jüngerforskare av olika slag, efter att de fördes över till litteraturarkivet i Marbach am Neckar 1996, några år före Jüngers död. Att läsa dem på mikrofilm var i det närmaste utan restriktioner, och man kunde reproducera material från dem med Jüngers änkas tillstånd, vilket däremot inte var det lättaste, men inte omöjligt. Citat och reproduktioner av skisser i dagböckerna har publicerats tidigare än 2010, även långt tidigare i en del fall. Dagens Nyheter förde in en rättelse i kulturdelen 25 januari efter att jag påpekat felet. När det gäller citat var litteraturvetaren John King först att få publicera stora mängder citat ("Wann hat dieser Scheisskrieg ein Ende?", 2003, på engelska redan 1999); när det gäller att få publicera ett flertal reproduktioner av dagboksskisser var det jag själv (2007). Se mer här.

Exempel på reproduktion av Jüngers skisser i Kriegstagebuch 1914-1918 (svart-vitt, till vänster) och i Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern' (fullfärg, fullformat, till höger).

Mer Ernst Jünger från Atlantis Bokförlag

Ernst Jünger, I stålstormen, som kom ut 2008 på Atlantis Bokförlag i översättning av Urban Lindström, ges ut i pocketutgåva av samma förlag i januari 2011.

Boken hos Bokus

Förlagets text:
I stålstormen tillhör de klassiska skildringarna av striderna på västfronten under första världskriget. Den kyliga och nyktra skärpan i författarens blick ger skildringen av fasorna i kraterlandskapet en intensiv närvaro samtidigt bidrar den kompromisslösa beskrivningen av äventyrslystnaden, modet och motståndsviljan hos de enskilda individerna i bunkrarna och skyttegravarna på båda sidorna av frontlinjen som inget annat litterärt eller historiskt dokument till en förståelse för de krafter som gjorde katastrofen möjlig.

Boken är baserad på de noggranna och förbluffande insiktsfulla dagboksanteckningar som Ernst Jünger förde i pauserna mellan striderna från januari 1915 fram till hösten 1918, då han efter sin fjortonde allvarliga skada tilldelades den tyska arméns högsta tapperhetsmedalj, Pour le Mérite, endast 23 år gammal.

"Lysande krigsskildring" - Peter Englund

"En bild av första världskriget som man inte glömmer" - Per Landin, Dagens Nyheter

"En rapport inifrån krigets helveten och triumfer" - Björn af Kleen, Sydsvenska Dagbladet

I maj 2011, annonserar Atlantis Bokförlag, kommer dessutom en bok skriven av Carl-Göran Heidegren: Ernst och Friedrich George Jünger: Två bröder, ett århundrade [utkom 15 augusti 2011].

Förlagets text:
Bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger var samtidsvittnen som iakttog, uttydde och kommenterade 1900-talet i dess olika faser och händelseförlopp. Bådas liv och verk utgör i mångt och mycket en löpande kommentar till det gångna århundradet. Ernst Jünger är idag den mera kände av dem, men även Friedrich Georg är en personlighet och författare som är väl värd att uppmärksamma. I denna studie är det framför allt perioden från mitten av 1930-talet och fram till mitten av 1960-talet som skildras, men med flera återblickar på de föregående åren och även några framåtblickar. I fokus står de av brödernas skrifter som utgör försök till samtidsanalyser eller som har ambitionen att utveckla en livshållning.

Boken hos Bokus

Sociologiprofessor Carl-Göran Heidegren har tidigare skrivit Preussiska anarkister: Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republiken (Symposion 1997).

Vorvort zur 2. Auflage - Introduction to the second, revised edition

”Schneller als gedacht, wurde eine zweite Auflage Bedürfnis.” These are the first words in Jünger’s introduction to the second edition of In Stahlgewittern, which was published by E. S. Mittler & Sohn Verlag in March 1922.

During the work for the third revised edition (1924), Jünger had re-consulted his many notebooks, he writes in the introduction to it. “Es war eine seltsame Beschäftigung, im bequemen Sessel das Gekritzel dieser Hefte zu entziffern, an deren Deckeln noch der vertrocknete Schlamm der Gräben klebte, und dunkle Flecken, von denen ich nicht mehr wußte, war es Blut oder Wein.”

I also re-consulted my notebooks to this second revised edition. However, I am lucky to say that the stains in my notebooks are not blood. Sometimes they are from mud, but more often from omelette frites and wine.

To see that Das Begleitbuch zu 'In Stahlgewittern' has found its way to more readers than expected makes me very happy and proud. I am also very glad that by this I get a chance to correct a few embarrassing errors which occur in the first edition.



Verlag E. S. Mittler

Amazon.de


.

I en storm av stål

Ernst Jünger, I en storm av stål: Dagbok fra Vestfronten 1915-1918, nyutgåva (Vega Forlag, november 2010) av den norska översättningen av In Stahlgewittern, tidigare utgiven med namnet I stålstormer (Tiden Norsk Forlag, 1997). Efter Jüngers text följer en sju sidor lång ordlista, "Navn og uttryck". Översättning av Pål Norheim och Jon-Alfred Smith. På bilden den nya boken tillsammans med de svenska och finska översättningarna från 2008.

"Fördjupad förståelse av skyttegravsskildring" - recension av "Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern'" i Militär Historia nr 10 2010

"Fördjupad förståelse av skyttegravsskildring". Nils Fabianssons Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern' recenseras i Militär Historia nr 10 2010, s. 59. Recensent är Henrik Klackenberg, fil. dr i medeltidsarkeologi, statsheraldiker vid Riksarkivet, fd chef för Kungl. Myntkabinettet.

Ur recensionen:

"Genom att kombinera en guidebok för militärhistoriskt intresserade turister med en analys av källorna till ett av de klassiska litterära verken om skyttegravskrigets fasor under första världskriget har Nils Fabiansson gjort en extraordinär bok."

"Det som gör Nils Fabianssons Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern' intressant är att den tar läsaren med på en resa i två dimensioner, dels till det fysiska, konkreta landskapet, dels på resan från fältdagbok till litterärt verk. Ambitionen och arbetet bakom detta upplägg imponerar. Boken kan varm rekommenderas till alla som vill ha en djupare förståelse av In Stahlgewittern - en av de stora skildringarna från första världskriget."

Boken är slutsåld, men en andra, reviderad utgåva är i produktion.

"De okända soldaternas historia" - "Finding the Fallen"

Kunskapskanalen på SVT visar nu på söndagar kl 22.00, med repris tisdagar kl. 00.00, den första säsongen av den brittiska dokumentärserien "Finding the Fallen", från 2005: "De okända soldaternas historia".

Söndag 5 april, del 1: Slaget vid Loos 1915 - det underjordiska kriget. Ett av första världskrigets mest helvetiska slag utkämpades i tunnlar under ett franskt kolfält. Här stupade 50 000 britter. I en krater hittar programmets arkeologer, historiker och rättstekniker en gigantisk begravningsplats med kvarlevor och personliga ägodelar efter de stupade. Utifrån dessa fynd pusslas bilden av deras livsöden ihop. Man lyckas identifiera en tysk soldat - som kan ha tjänstgjort med en viss korpral Hitler... Repris tisdag 7 april kl. 00.00.

Söndag 12 april, del 2: Passchendaele 1917 - dränkta i lera. Mer än en halv miljon soldater dog i striderna vid Passchendaele, varav många drunknade i slagfältets djupa lera. När teamet gräver ut ett skyttegravssystem finner de ett armbandsur, en alldeles ny uppfinning vid den tiden, anpassad för krigförandets behov. Klockan visar sig ha mycket att berätta. Repris tisdag 14 april kl. 00.00.

Söndag 19 april, del 3: Serre. Repris tisdag 21 april kl. 00.00.

Söndag 26 april, del 4: Ypres. Repris tisdag 28 april kl. 00.00.

Söndag 3 maj, del 5: Beaumont Hamel. Repris tisdag 5 maj kl. 00.00.

Se recension av boken Digging the Trenches: The Archaeology of the Western Front, som handlar om just ovanstående utgrävningar.

Recension i Axess Magasin, nr 2 (Mars) 2009: "Jünger passade inte i finrummet"

I Axess Magasin, nr 2 (Mars) 2009, s. 60-63, finns en nästan fyra sidor lång recension skriven av Carl-Göran Heidegren, professor i sociologi vid Lunds universitet, författare till Preussiska anarkister. Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår (Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1997):

----

Carl-Göran Heidegren

Jünger passade inte i finrummet

I STÅLSTORMEN
ERNST JÜNGER
ÖVERSÄTTNING URBAN LINDSTRÖM
Atlantis 2008

DAS BEGLEITBUCH ZU ERNST JÜNGER 'IN STAHLGEWITTERN'
NILS FABIANSSON
Mittler & Sohn 2007

ERNST JÜNGER. DIE BIOGRAPHIE
HELMUTH KIESEL
Siedler 2007

----

Så här skriver Carl-Göran Heidegren om Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'in Stahlgewittern':

"Vill man följa Jünger ner i skyttegravarna, ut över ingenmansland, och till jämförelsevis lugnare förläggningsorter, då bör man ta sig an Nils Fabianssons Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'in Stahlgewittern'. Författaren har en bakgrund i historia och arkeologi, och arbetar för närvarande på Historisk tidskrift i Stockholm. Boken är tänkt att vara en ledsagare vis läsningen av I stålstormen. Läsaren får följa Jünger under krigsåren och så att säga kika över axeln på honom. Den bygger dels på Jüngers dagboksanteckningar, krigsböcker och senare skrifter, dels på ett grundligt studium av de landskap och orter där Jünger vistades under åren i fält. Gamla krigskartor har kommit till flitig användning. Flera av de krigskamrater som Jünger nämns har identifierats. Dessutom innehåller boken ett mycket rikt och spännande bildmaterial.

Fabianssons ledsagare redovisar först och främst fakta om Jüngers krig. Det ligger i sakens natur att Fabiansson är återhållsam med tolkningar. En tolkning som görs är dock att lyfta fram Jüngers ambition "att se, att förundras och att registrera", som något som präglar hela hans liv och verk. Och detta gäller även krigsåren. På så sätt tonas äventyrslusten ner till förmån för ett slags nyfikenhet på allt vad världen rymmer. Kanske är det detta som gör att Jünger ofta kan framstå som en kylig och oberörd iakttagare, som till exempel när han omtalar den brittiske soldat som med båda benen bortskjutna trotsigt behåller sin pipa i munnen tills livsandarna runnit ur honom. Fabianssons bok är förvisso inte en bok för alla och envar, men den kommer att finna sina läsare - var så säker. Och den förtjänar en svensk översättning."

Carl-Göran Heidegren, "Jünger passade inte i finrummet",
Axess Magasin, nr 2 (Mars) 2009, s. 62.

Recensioner av Ernst Jünger "I stålstormen" i svensk press

"Plötsligt kan vi åter läsa om första världskriget, här i en verklig insiderberättelse av en legendarisk krigshjälte som låter oss komma kriget, eländet och storheten tätt inpå livet, skriven på en prosa som har få motsvarigheter, skimrande som marmor. En skakande men också njutningsfull läsning."
Mats Gellerfelt, Helgvalet Böcker, Svenska Dagbladet, 28 november 2008.

Recensioner av Ernst Jünger I stålstormen i svensk press till dags dato:

Jünger blev hög på krig och droger, Svenska Dagbladet

Krigets kallsinnige betraktare, Dagens Nyheter

Coolt våld, Sydsvenska Dagbladet

Jünger når bortom politiska intressen, Norrköpings Tidningar

Imponerande anti-historia, dubbelrecension tillsammans med Peter Englunds Stridens skönhet och sorg i Göteborgs-Posten

Krigets fasor skildrade av Peter Englund, I stålstormen nämns i recension av Peter Englunds Stridens skönhet och sorg i Helsingborgs Dagblad

Krigets vittnen, dubbelrecension tillsammans med Peter Englunds Stridens skönhet och sorg i Dagens Arbete nr 11 2008, s. 61.

Första världskriget: En fyra år lång metallorkan, Dala-Demokraten

Minnen från stålstormen, Tidningen Kulturen

och

BTJ-häftet (Bibliotekstjänst) december 2008, enligt nedan:

JÜNGER, E., I stålstormen, 2008, K.51
Namn: Jünger, Ernst
Titel: I stålstormen / Enrst Jünger ; översättning av Urban Lindström
Originaltitel: Orig:s titel: In stahlgewittern
Serie: (Atlantis väljer ur världslitteraturen)
Hyllsignatur: K.51
Klassifikation (SAB): K.51b [Gz Jünger, Ernst] [Lz Jünger, Ernst]
Id-beteckning: ISBN-10 9173532673 ISBN-13/EAN 9789173532679
BURK-nummer: 4908277
Artikelnummer: 657822
Produktinfo: Svenska Inbunden - 310 s.
Utgivning: Atlantis, 2008-10-29

Erich Maria Remarques skildring från första världskriget, "På
västfronten intet nytt", är ju välkänd och gick ut i stora upplagor
och översattes snabbt till många språk, däribland svenska.
Författarens pacifistiska inställning fick stort genomslag. Boken kom
1929 och filmades redan året därpå. Men redan 1920 hade en annan
krigsskildring kommit ut, Ernst Jüngers "In Stahlgewittern". Den anses
av många vara av högre litterär kvalitet. Författaren blundar
ingalunda för krigets fasor, men fascineras samtidigt av den förhöjda
livskänsla striden och faran kunde ge och den djupa samhörigheten
mellan frontsoldaterna – till dels även de på fiendesidan. Medan
Remarques bok förbjöds av nazisterna beundrade Hitler Jünger. Men han
var aldrig nazist. Först nu har boken kommit i svensk översättning.
Den saknar givetvis illustrationer och även register. En karta över
stridsområdet hade kunnat ge läsaren orientering. Författaren, som dog
över hundra år gammal 1998, presenteras i ett utförligt och utmärkt
förord av Peter Luthersson. – Göran Andolf

Min egen blygsamma recension nedan.

"Fälthandbok för Jüngerälskare" - Dagens Nyheter 081122

Dagens Nyheter, 22 november 2008, Kultur, s. 13:

"Fälthandbok för Jüngerälskare

Man har svårt att säga om det är det smala ämnet som gjort att den svenske historikern Nils Fabiansson gett ut sin 'Begleitbuch zu Ernst Jünger In Stahlgewittern' (Mittler & Sohn) direkt på tyska eller om han inte fann någon svensk förläggare.

När jag häromdagen (19/11) recenserade den första svenska översättningen av Ernst Jüngers skildring 'I stålstormen' hade jag tyvärr inte läst Fabianssons utmärkta 'följeslagare', ett slags fälthandbok för Jüngerälskare.

Jüngers egen skildring är kronologisk och bygger på hans dagböcker. Fabiansson följer honom i spåren, närmar sig som en arkeolog de olika krigsskådeplatserna, skyttegravarna, gravplatserna i Champagne och Flandern. Han har inte skytt några svårigheter utan besökt åtskilliga av de 125 byar och över 160 personer som förekommer i boken. Till sin hjälp har han dels haft boken och Jüngers dagböcker, dels gamla kartor och originalfotografier. Till det inte minst intressanta hör at Fabiansson har lyckats identifiera åtskilliga av de namnlösa soldater som passerar revy hos Jünger, givit dem ett namn och ibland ett ansikte att minnas.

Det största utrymmet upptas som väntat av slagen vid Somme och Flandern. För den som uppskattar Ernst Jünger - eller just nu lustläser Peter Englunds nya bok om första världskriget - borde Nils Fabianssons pionjärarbete vara av stort värde inte minst genom sina många bilder och illustrationer.

PER LANDIN"

Recension av Ernst Jünger "I stålstormen"

Ernst Jünger, I stålstormen, Bokförlaget Atlantis, november 2008. Jünger hade ursprungligen tänkt ge boken titeln "Rot und Grau" ("Rött och grått"), med en litterär hälsning från skyttegraven till Stendhal.Photo: Nils Fabiansson © All rights reserved.

Ernst Jünger, I stålstormen, Bokförlaget Atlantis, Stockholm

Serie: ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”
Översättning: Urban Lindström
ISBN: 978-91-7353-267-9
Inbunden, 312 s.
Utgivningsdatum: 19 november 2008

Det kom att dröja 88 år innan 1900-talets kanske mest ökända krigsbok gavs ut i svensk översättning. Drygt en vecka efter 90-årsminnet av vapenstilleståndsdagen för det första världskriget publiceras den självbiografiska skildringen av skyttegravskriget på västfronten I stålstormen i Atlantis Bokförlags klassikerserie “Atlantis väljer ur världslitteraturen” (Ernst Jünger, I stålstormen, Atlantis Bokförlag, översättning Urban Lindström, förord av Peter Luthersson, 312 s).

Den tyske författaren, filosofen, krigaren och notoriske dagboksskrivaren Ernst Jüngers (1895–1998) första, och som det kom att visa sig, viktigaste och mest sålda bok gavs ut 1920 i endast 2000 exemplar. Den senaste tyska upplagan är den 46:e (Ernst Jünger, In Stahlgewittern, Klett-Cotta, 2008, 324 s). Det totala antalet sålda exemplar Tyskland har uppskattats till en halv miljon. Boken har dock aldrig varit en riktig bestseller, något som Jünger själv har kommenterat genom att säga, att det är lättare att sälja 100 000 exemplar av en bok på en månad, än att sälja lika många under en trettioårsperiod.


Jüngers krigsböcker 1914–1945 i två volymer i Éditions Gallimards serie “Collection Bibliothèque de la Pléiade” (2008).
Foto: Guillaume Tarche © All rights reserved.

Den första översättningen av In Stahlgewittern kom ut redan 1922, i Buenos Aires – översättningsrättigheterna gjorde Jünger till inflationsmarksmiljonär. Boken har sedan dess översatts till en mängd språk och har dessutom kommit ut i nyöversättningar på både franska och engelska. Endast utdrag ur boken har emellertid tidigare funnits på svenska, publicerade i två antologier från 1960-talet och senast i en från 2005 (Stig Jonassons delöversättning i Stormcentrum. Modern tysk prosa [1964]; Lars Bjurmans delöversättning i Modern tysk berättarkonst [1965]; Per Holmers delöversättning i I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget [2005]), men det skall tilläggas att väldigt lite av vad som kommit från Jüngers penna under i stort sett hela 1900-talet har gjorts tillgängligt på svenska – än. Ernst Jünger blev istället bekant för närmare en halv miljon svenskar från ett ganska otippat håll – poesin i hans krigsskildringar liksom hans rykte sammanfattades nämligen i en begåvad episod av kultserien Arne Anka, publicerad i Metallarbetaren vid tiden för Jüngers 100-årsdag.*


© Charlie Christensen. Reproducerad med benäget tillstånd.

Den svenska översättningen av In Stahlgewittern, av Urban Lindström, skulle ursprungligen kommit i tryck redan för ett och ett halvt år sedan genom ett litet förlag i Lund, vilket tidigare publicerat Ernst Jüngers halvt bortglömda kortroman Sturm, till svenska av samme Urban Lindström (Bokförlaget Augusti, 2006, 91 s). Att nu I stålstormen hamnat bland världslitteraturen på ett bokförlag som samarbetar med Svenska Akademin understryker det faktum att boken nått internationell klassikerstatus. Detta är något man ännu inte fullt ut begripit i författarens hemland. I tysk press reagerade man därför yrvaket när Jüngers krigsböcker 1914–1945 tidigare i år kom ut i kommenterade översättningar i två läderinbundna volymer i Éditions Gallimards påkostade och mycket prestigefulla serie “Collection Bibliothèque de la Pléiade” (Ernst Jünger, Journaux de guerre, Éditions Gallimard, 2008, 870+1373 s), något som förunnats endast ett fåtal icke-franska författare, såsom Goethe, Kafka och Brecht, för att nämna några tyskspråkiga, men inte exempelvis Thomas Mann. Att dessutom en engelsk nyöversättning kommit ut i åtta upplagor sedan 2003 i serien “Penguin Modern Classics” verkar ha passerat helt obemärkt (Ernst Jünger, Storm of Steel, översättning: Michael Hofmann, Penguin Modern Classics, första upplagan 2003, 320 s), liksom naturligtvis att den engelska översättningen från 1929 ges ut i faksimilutgåvor sedan 1970-talet på brittiska och amerikanska förlag. Bland senare års översättningar kan nämnas ryska, holländska och norska (Ernst Jünger, I stålstormer, översättning: Pål Norheim & Jon-Alfred Smith, Tiden Norsk Forlag, 1997). En översättning till finska med efterord av historieprofessorn och före detta Jünger-forskaren professor Marjatta Hietala vid Tammerfors universitet kom ut i somras (Ernst Jünger, Teräsmyrskyssä, översättning: Markus Lång, Ajatus Kirjat, 2008, 320 s). En portugisisk översättning för Brasilien står nu på tur.

Det blir intressant att följa mottagandet av I stålstormen – den förhållandevis lilla bagatellen Sturm fick oväntat stor uppmärksamhet i svensk press. Året därpå kom dessutom en nyutgåva av Ernst Jüngers Psykonauterna. Rus och droger (Bokförlaget h:ström, 2007, 323 s), 30 år sedan den publicerades sist. Till det skall sägas att i Tyskland gavs två stora Jünger-biografier ut förra året. En internationell trend? Orsaken till att Ernst Jünger, bortsett från ett fåtal titlar, inte getts ut på svenska, kan med visshet sökas i att han dels ansetts litterärt knepig lite i allmänhet, dels, och kanske i synnerhet, varit politiskt-socialt svårkategoriserad – både före och efter andra världskriget. Sedan 1968 har han hur som helst betraktas som politiskt omöjlig. Detta beror nog inte så mycket på hans bombastiska skriverier under Weimar-perioden, som på det att han inte ens närmat sig en pudel. Denna hans absoluta integritet på gott och ont har - med tanke på hans ovanligt långa liv - provocerat flera generationer kulturvänster.

För att få perspektiv på saken kan man påminnas att Bo Cavefors Bokförlag i stort sett var det enda svenska förlag som publicerade Ernst Jünger under 1970- och 1980-talen. Förlaget gav ut hundratals titlar av författare, som inte alltid, men mycket ofta, var kontroversiella i någon mening, såsom Nietzsche, Mao, William S. Burroughs, Kim Il Sung, Michel Foucault, Ulrike Meinhof, för att ta några litet extremare exempel. Cavefors hade även för avsikt att publicera In Stahlgewittern på svenska. Som ett kuriosum i sammanhanget kan nämnas att Peter Luthersson, förläggare på Atlantis Bokförlag, som nu alltså ger ut I stålstormen, tidigare i år skrivit en kritisk artikel i Axess Magazin om Bo Cavefors utgivning. Den kommentar Bo Cavefors ger per e-post illustrerar tydligt förändringen av hur Jünger uppfattades på 1970-talet och hur han betraktas idag, och ger samtidigt en god bild av Bo Cavefors själv: “I och med att Jünger börjar bli aningen för salongsfähig har jag i viss mån förlorat intresset. Och Jünger på Atlantis, nu – det är ointressant.”

I Frankrike, det land som Jünger varit med att invadera och ockupera två gånger, har han emellertid inte varit svartlistad av den intellektuella eliten, utan betraktas där som en philosophe och esthète. Och Jünger drog sig inte för att provocera: När han var inbjuden till öppnandet av Frankrikes officiella västfrontsmuseum, L’historial i Péronne, 1992, frågade journalisterna honom om vilket som var hans värsta minne från det första världskriget, varpå han kort svarade: ”Daß wir ihn verloren haben!“ (“Att vi förlorade det.”) Med lite välvilja är han alltså inte kontroversiell utan excentrisk. I USA och kanske ännu mer i Storbritannien med samväldet, där det första världskriget alltjämnt är en betydelsefull historisk händelse, ett betydligt större trauma än det andra, är Storm of Steel en trovärdig skildring av kriget sett “from the other side of the hill”. Ernst Jünger ses där vare sig som politisk eller filosofisk, utan som en arketypisk representant för den så att säga gamla hederliga preussiska officerskåren, fienden man kunde lita på.

Förläggaren Peter Lutherssons 18-sidiga förord till I stålstormen torde vara den mest substantiella och aktuella biografiska text om Ernst Jünger och hans verk som finns att tillgå på svenska – det mesta som skrivits i Sverige om Jünger har för länge sedan passerat bäst-före-datum. För närmare bekantskap med Ernst Jüngers liv och verk vänder man sig lämpligen till fjolårets två biografier, litteraturprofessorn Helmuth Kiesels Ernst Jünger: Die Biographie (Siedler Verlag, 2007, 715 s), och journalisten Heimo Schwilks Ernst Jünger – Ein Jahrhundertleben. Die Biographie (Piper Verlag, 2007, 560 s). För att reda ut något så svårfångat som Jüngers avtryck i historien, låt oss säga hans krigsboks betydelse för Hitlerjugends kamplust eller dylikt, krävs närmast en egen vetenskaplig forskningsdisciplin. I DDR var svaret givet, men den typen av frågor ställs fortfarande och av naturliga skäl om och om igen vid tyska skolor och universitet av både forskare och studenter, och ibland även i Norden. Det särskilt kontroversiella med Jünger är emellertid hans politiska skrifter från 1920-talet, vilka beskrivits som “preussisk anarkism”, men vars anda också appellerade på somliga av de intellektuella bland de tidiga nationalsocialisterna. Att Hitler uppskattade In Stahlgewittern är välkänt (den inspirerade honom att skriva en egen krigsbiografi, vilket dock aldrig realiserades), liksom att Goebbels erbjöd Jünger en plats i riksdagen. Inte lika ofta nämns dock att Jünger, när Hitler kommit till makten, lät In Stahlgewittern genomgå ytterligare en grundlig revidering, vilket innebar att de upplagor som kom att säljas under Tredje riket, inte minst till krigsmaktens bibliotek, ironiskt nog saknade just den metafysiska fraseologi som fallit nationalsocialisterna i smaken.

I stålstormen är, vilket framgick av bokens något väl utförliga ursprungstitel 1920, In Stahlgewittern. Aus dem Tagebuch eines Stoßtruppführers von Ernst Jünger, Kriegsfreiwilliger, dann Leutnant und Kompanie-Führer im Füs.-Regt. Prinz Albrecht v. Preußen (Hannov. Nr. 73), en självbiografi. Detta till skillnad från till exempel Remarques På västfronten intet nytt, som är en roman och inget annat. Till grund för I stålstormen ligger Jüngers 16 dagböcker, vilka han förde från den första till den sista dagen han befann sig vid fronten, från januari 1915 till augusti 1918. Att han överlevde är anmärkningsvärt i sig – bortsett från alla namnlösa tyska soldater och fiender som såras och stupar på var och varannan sida av boken, omnämns hans många officerskamrater nästan i samtliga fall endast ett par sidor eller kapitel, för att sedan stupa och försvinna ur texten.

Titeln In Stahlgewittern är enligt Jünger själv hämtad ur de isländska sagorna, vilka han läste då han arbetade med manuset, men det finns nog goda skäl att misstänka att han även låtit sig påverkas av sagornas kärva stil och anda: Prosan är mycket stram och fokuserad - nästan varje mening, i synnerhet i den andra hälften av boken, det vill säga de två sista året av kriget, är intensivt packad av mening, som ett koncentrat av skyttegravskriget. Prosan blir poesi, om man inte läser för fort och ofokuserat- man kan behöva vila några sekunder mellan varje stycke. I motsats till många andra böcker från den så kallade krigsboksboomen 1928–1932, förekommer nästan inget som utspelar sig bortom Jüngers horisont. Inte heller berörs hempermissioner och sjukhusvistelser. Jünger fördjupar sig inte i de fysiska eller psykiska umbärandena och strapatserna i skyttegravarna. Det förekommer en och en annan ruinbetraktelse, och den pastorala idyllen mitt i alltsammans omnämns, men blir inga huvudnummer, inte heller sådant som fylleutsvävningar, amorösa eskapader och militära absurditeter. Det är Jüngers krig, inget annat. Han noterar allt fruktansvärt, som sker omkring honom, även det han själv orsakar – men han sätter punkt efter det. Det gör intryck. Det till och med provocerar. Kort sagt skiljer sig boken på strängt taget alla punkter från övriga klassiska krigsböcker, genom att den faktiskt nästan uteslutande håller sig till själva krigandet – vilket är just det som gjort den ökänd.

Den svenska översättningen bygger på den sjunde (reviderade) utgåvan, publicerad i Sämtliche Werke 1978. Det betyder att den i stort sett också följer 1934 års reviderade utgåva. Bekymren med att översätta en nästan 90 år gammal text, som samtidigt är endast 30 år, är förvisso av akademisk karaktär. Något översättaren lagt ned mer möda på, är problemet att föra över en mycket specifik historisk händelses alldeles unika språk och terminologi till begriplig och dessutom korrekt (nutids-)svenska. Och detta har han gjort mycket väl! Skall man påpeka något litet sakfel skulle det kanske vara att tidskrifterna Jünger hittade vid Les Éparges inte hade kommit "före Verdun" (s. 48), vilket skulle betyda 1916, alltså ett år senare, utan "dagen före från Verdun". Det må vara förlåtet - även i den nya engelska översättningen har det blivit fel på detta sätt. In Stahlgewittern innehåller mängder av begrepp som är svåra att översätta. Trots det finner jag bara anledning att peka på ett par val av översättningar, som kanske inte är helt problemfria: "Leutnant" har konsekvent översatts med "fänrik" - och då inte bara Jüngers officersgrad utan samtliga Leutnanter nämnda i texten, även brittiska Lieutenanter i ett par fall men inte alla. De som benämns "löjtnant" i översättningen har i originalet graden "Oberleutnant". Möjligen motsvarade inte de tyska officersgraderna helt de svenska, då eller nu, men det hade kanske trots det varit mer lyckat att följa den tyska nomenklaturen, som man gjort i både de franska och brittiska översättningarna.** En detalj som har viss betydelse för läsarens förståelsen av skyttegravsvardagen, är att det som översatts till svenska med "tunnel", är det tyska "Stollen", vilket på skyttegravsspråk kunde betyda både "tunnel" och "skyddsrum", i bemärkelsen utgrävd och vanligen djup jordhåla, motsvarande engelskans "dug-out". Översättaren hade emellertid inte kunnat översätta "Stollen" med "skyddsrum", eftersom Jünger använder just termen "Unterstand" ("skyddsrum") när han talar om en annan typ av skyddsrum.

Urban Lindström har, liksom tidigare Lars Bjurman (se ovan), lyckats fånga den poetiska och iskalla uttrycksfullheten, som är så utmärkande för prosan In Stahlgewittern. Texten har förmågan att flytta tillbaka läsaren till de skyttegravar, där Ernst Jünger en gång så omsorgsfullt beskrev i sin dagbok hur han såg och upplevde kriget, dels genom att textens flyt inte hindrar läsningen, inga pinsamheter rycker läsaren ur närvaron, dels genom språkstilen: Det ingen tvekan om att texten är äldre, men översättningen är lyckligtvis helt befriad från försök att genom ett ålderdomligt språk försöka framkalla känslan av en förgången tid. Det finns bara ett problem, och det är att efter att man läst en så litterärt stark självbiografi som I stålstormen, kan det efteråt kännas futtigt att läsa romaner. Verkligheten överträffar som bekant ibland dikten, i synnerhet verklighet på god prosa, i god översättning.

Publikationen, trycksaken, är förhållandevis påkostad, trådbunden och med ordentligt papper. Den mattsvarta pärmen är försedd med ett vitt skyddsomslag, med en reproduktion av det kanske mest kända porträttet av Jünger. Typografin är av klassiskt snitt, med text i traditionell antiqua, och boken är därmed även på så sätt kongenial med krigbooksboomens översättningar till svenska, böcker vars sidor emellertid nu har bleknat.

Nils Fabiansson, http://stahlgewittern.blogspot.com, 081113

* Fotnot 1: Ernst Jünger och In Stahlgewittern diskuterades av Arne Anka och hans vän Krille Krokodil i en episod av Arne Anka i aprilnumret (nr. 4) 1995 av Metallarbetaren, som vid denna tid hade en TS-kontrollerad upplaga på hela 425 600 exemplar! Serien är signerad med en dedikation, "Till Ernst Jünger, en hjälte i tid och rum, Alexander Barks mars 1995", det vill säga vid Jüngers 100-årsdag. Episoden är även publicerad i albumet Arne Anka del IV (s. 24), 1995. Serietecknaren Charlie Christensens (dvs. pseudonymen Alexander Barks) intresse för Ernst Jünger började med att han, enligt egen utsago, läst På Marmorklipporna i sin ungdom. Handgranat-citatet är hämtat ur kapitlet "Det stora slaget" (s. 37), i översättning av Stig Jonasson, Stormcentrum. Modern tysk prosa (1964). [Arne Ankas samlade verk, Kartago Förlag.]


© Charlie Christensen. Reproducerad med benäget tillstånd.
(Tryck på bilden för en större version.)


** Fotnot 2: Denna lilla detalj är inte helt okomplicerad. Ernst Jünger befordrades från "Fahnenjunker" till "Fähnrich" sommaren 1915, och till "Leutnant" den 28 november samma år. Måhända motsvarade Jüngers "Leutnant"-grad den svenska fänrikens då han endast var plutonchef, men vintern 1916/1917 befordrades han till kompanichef. Alla kompanichefer i Jüngers regemente var vid denna tid minst "Leutnanter", men alla "Leutnanter" var inte kompanichefer, utan vanligtvis plutonchefer. Bataljonscheferna hade för övrigt graden "Major", eller "Hauptman" (den tyska motsvarigheten till Sveriges "kapten") och "Rittmeister" (kavalleriets Hauptman). När Jünger talar i boken om sina officerskamrater som "Leutnant" den och den så är somliga kompanichefer och andra plutonchefer - de har alltså olika befälsstatus trots att de benämns Leutnanter. Fortfarande i slutet av kriget var Jünger "Leutnant", och fungerade som kompanichef, även om han hade en helt annan ställning i regementet, som en av få officerare med lång erfarenhet: 1918 var en stor del av kompanicheferna s.k. ställföreträdande officerare (dvs. underbefäl) eller hade rangen "Fähnrich" (dvs. blivande Leutnanter). Vid tjänsten i Reichswehr efter kriget hade Jünger kvar befälsgraden "Leutnant", men var endast plutonchef, medan kompanichefen var en "Hauptman", pga. officersöverskott. I början av andra världskriget blev han vid inkallelsen automatiskt befordrad till "Hauptman", och förde inledningsvis även då befäl över ett kompani.

Ernst Jüngers dagböcker

Några av Ernst Jüngers dagböcker. Foto hämtat ur: Nils Fabiansson, Das Begleitbuch zu Ernst Jünger "In Stahlgewittern"

Ernst Jüngers självbiografiska krigsskildring In Stahlgewittern. Aus dem Tagebuch eines Stoßtruppführers från 1920 har översatts till svenska av Urban Lindström (I stålstormen) och ges ut av Atlantis Bokförlag inom kort (upplagan lämnar tryckeriet 28 oktober) - se här.

Jünger deltog i första världskriget 1914-1918 och hade efter knappt fyra år på västfronten fyllt nästan 16 dagböcker, på totalt omkring 1500 sidor. De flesta av anteckningsböckerna har fått titeln "Kriegstagebuch" ("Krigsdagbok"). De första är mörkgröna med hårda pärmar, sannolikt inbundna redan under kriget, de övriga har olika i format och färg: några är linjerade, andra är olinjerade eller rutade. En större och tunnare anteckningsbok med påskriften "Fauna coleopterologica douchyensis" är en lista av 143 skalbaggsfynd som Jünger samlat i skyttegravarna, med detaljerade entomologiska uppgifter om latinskt artnamn, fyndort etc.

Under vissa perioder gjorde Jünger åtskilliga dagliga anteckningar. Vid andra perioder, i synnerhet på permissioner, förde Jünger inte dagbok alls. Ett mindre antal noteringar är gjorda flera dagar i efterhand. Anteckningarna är skrivna i svårläst gammaltysk handstil, med svart eller blå blyerts, eller med svart, grön eller lila bläck. Mycket litet har suddats bort, strukits eller rivits ut ur anteckningsböckerna. Till detta rymmer dagböckerna ett 40-tal teckningar, allt från små marginalillustrationer till skisser och kartor som täcker hela sidorna. Här och var förekommer redigeringsanteckningar, sannolikt av något senare datum. Ett par smålappar och urklipp såsom dödsannonser har också sparats inuti pärmarna i några av böckerna.

I de publicerade krigsböckerna nämner Jünger sina dagböcker åtskilliga gånger, liksom kartfodralet där han förvarade dem tillsammans med böckerna han läste för tillfället, och han nämner även flera enskilda tillfällen som han förde dagbok. Dagboken nämns till och med i titeln på de första utgåvorna av In Stahlgewittern: "Aus dem Tagebuch eines Stoßtruppführers", alltså "Ur en stormtruppsofficers dagbok". Dagboken var säkerligen honom kär, men man skall också tänka på att själva omnämnandet var ett sätt att påminna läsaren om, och förstärka intrycket av, att de publicerade böckerna bygger på dagboksanteckningar, dvs. öka trovärdigheten. Jünger skriver i den första utgåvan av Das Wäldchen 125. Eine Chronik aus den Grabenkämpfen 1918 (1925):

”Den som hamnar i en situation såsom att tvingas vara med om ett krig eller en annan ovanlig tilldragelse som sträcker sig över en längre tid, skulle jag vilja uppmana att föra en löpande dagbok, även om det bara skulle handla om ett antal stödord som senare kan återuppliva minnet. […] Orden tvingar den som skriver ner dem att närma sig upplevelsernas innerst kärna och – om det så bara är under några minuter varje dag – att höja sig över den bekanta omgivningen, genom att betrakta med åskådarens ögon. [...] Hur som helst stammar ur böjelsen att göra anteckningar även strävandet efter att betrakta, och när man befinner sig i en så sällsam trakt, som kanske endast kommer att existera på detta vis under dessa få år, för att aldrig mer återvända, bör man också beskåda den och försöka förstå dess egenart.”

Ernst Jünger, Das Wäldchen 125. Eine Chronik aus den Grabenkämpfen 1918 (1925), s. 59–61.
Översättning Urban Lindström.

Jünger beskrev också sina egna dagboksanteckningar från kriget i detalj:

"Ibland är skriften lugn, noggrann, och skriven med bläck, så att jag omedelbart vet att jag satt i lugn och ro i något hus på en flamländsk eller nordfransk bondgård, eller i en mycket lugn skyttegrav framför skyddsrummet, rökte pipa och på sin höjd stördes av ett fjärran flygplan som flög sin kvällsrunda. Sedan kommer klumpiga och förvridna blyertsstreck, nedplottrade före ett anfall i någon helvetisk håla fylld av ett gytter av människor, eller i ljuset från en dansande ljuslåga under en svår artilleribeskjutnings oändliga timmar. Korta meningar som består av upphetsade stödord, lika oläsliga som kurvorna från ett stift som registrerar en jordbävning, sluten utdragna till långa streck av den flyhänta handen – det krafsades ned efter anfallet i kratrar eller skyttegravsavsnitt, över vilka de riktade kulkärvarna alltjämt flög som dödliga bålgetingsvärmar.

Ernst Jünger, Das Wäldchen 125, i Sämtliche Werke, Bd. 1, s. 303.
Översättning Urban Lindström.

Ernst Jünger skrev dagbok och publicerade dem ända till sina sista dagar - de senaste som publicerades var från 1995, året han fyllde 100 år (Siebzig verweht V, 1997). Dagböckerna, liksom manuskript och fotografier m.m. förvaras numera på det tyska litteraturarkivet DLA (Deutsches Literaturarchiv Marbach).

Stort tack till Urban Lindström, som översatt citaten ur Das Wäldchen 125 speciellt för stahlgewittern.blogspot.com!

Fotnot: Detta dagboksinlägg finns även på engelska (på Moleskinerie); på franska; på japanska (på Moleskine.co.jp och Notebookism) och på tyska (dock något annorlunda, och med utveckling av seismograf-associationen), i Das Begleitbuch zu Ernst Jünger "In Stahlgewittern".

Förhandsrecension av 'I stålstormen'

Porträtt av Ernst Jünger omkring 1935, målning av A. Paul Weber.
Från http://www.weber-museum.de/werk/oel/

Till recension av I stålstormen.

Av de tidigare delöversättningarna av Ernst Jüngers In Stahlgewittern har Lars Bjurman lyckats bäst med att fånga Jüngers närmast poetiska prosa (1965). Stig Jonasson (1964) hamnar snäppet efter, även om han senare översatt fler verk av Jünger. 2005 års delöversättning i antologin I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget är tyvärr långt ifrån lika lyckad, och faktarutan efter texten är riktigt pinsam, närmast surrealistisk: "In Stahlgewittern" benämns "Im Stahlgewittern" (inte bara en, utan två gånger!) och den påstås kommit ut 1921. Man talar om "slaget vid Somme 1915", och att Jünger ledde sitt förband mot "franska skyttegravar" vid Cambrai, och att han därefter fick sin Pour le mérite, och slutligen att Jünger tillbringade tiden från våroffensiven 1918 fram till krigsslutet på sjukhus. Uppenbarligen har redaktören inte alls läst boken, men det är trots det en gåta hur man har lyckats samla ihop så många fel i en och samma faktaruta.

Nog om de tidigare delöversättningarna. Jag har haft förmånen att i förväg få läsa utdrag ur den kommande översättningen av In Stahlgewittern (I stålstormen, Bokförlaget Atlantis). Manus har passerat korrekturläsningen och boken är nu på väg att tryckas. Distributionen väntas ske i första halvan av oktober 2008. Se tidigare inlägg på bloggen här!

Jag har själv läst In Stahlgewittern fram och tillbaka, upp och ned, ut och in, i olika reviderade utgåvor och olika översättningar. Jag har läst originaldagboken. Jag har som tidigare nämnts läst bokens tidigare svenska delöversättningar. Jag har till och med skrivit en bok om boken. Jag har dessutom läst flera dussin andra klassiska krigsböcker från första världskriget, på olika originalspråk och i svenska översättningar. Jag har även läst svenska frivilliga veteraners memoarer på svenska. Jag har också läst krigsböcker från andra världskriget, och även en del andra krig.

Jag har därför kunnat konstatera att det jag hittills har läst av Urban Lindströms översättning av In Stahlgewittern var riktigt bra! Jag blev överraskad av att vid denna läsning blev texten ännu starkare än när jag har läst boken tidigare. På mitt eget modersmål fick boken ytterligare kvalitéer eller dimensioner. Samma känsla erfor jag tidigare vid läsningen av Lars Bjurmans översättning. Jüngers krigsskildring framstår på svenska som ännu grymmare och blodigare än vad läsningen av boken på andra språk tidigare kunnat framkalla. En text på ens modersmål är naturligtvis starkare än en text på ett andraspråk - men då krävs naturligvis att man inte störs av en dålig översättning. Och jag måste säga att jag inte stördes i läsningen. Det är ett bra flyt och Lindström har lyckats med konststycket att föra över en 90 år gammal text till modern svenska utan att det blivit anakronistiskt - åtminstone av vad jag fått läsa. En lite mer begåvad vän uttrycker det så här klokt: "När jag läser texten är det ingen tvekan om att texten är äldre, men den är helt befriad från försök att genom ett ålderdomligt språk försöka framkalla känslan av en förgången tid." Det förefaller också som att Lindström, liksom tidigare Lars Bjurman, lyckats fånga Jüngers iskalla poesi.

Inte många i Sverige har läst In Stahlgewittern. Min mening är att denna bok är en av de starkaste, förmodligen den starkaste krigsskildringen som finns, alla kategorier. Efter förhandsläsningen av Urban Lindströms översättning av boken till svenska har jag stärkts ytterligare i denna uppfattning. Det skall därför bli mycket intressant att se hur recensenterna och framförallt läsarna kommer att ta emot denna krigsbok, som både har beskrivits som krigshetsande och som en antikrigsbok - i båda fall just genom sin totala uppriktighet. Det är därför intressant att notera att den tyske kommunistiske politikern och senare socialdemokraten Paul Levi påpekade 1930, mitt i antikrigsboksboomen något år efter Remarques På västfronten intet nytt, att det förmodligen inte finns någon starkare anklagelse mot krig än In Stahlgewittern, skriven av någon med en "positiv" uppfattning till kriget ["Den Schrecken des ganzen Erlebens hat vielleicht keiner so geschildert, kaum eine furchtbarere Anklage gegen den Krieg geschrieben als dieses Buch eines Mannes, der zum Krieg 'positiv' eingestellt ist /.../." Från recension skriven av Paul Levi, publicerad i Das Tagebuch 1930, citerad i Steffen Martus, Ernst Jünger (2001), s. 18.].

Nedan följer ett kort utdrag ur den kommande I stålstormen. Jünger beskriver en nattpatrull i ingenmansland framför Monchy 20 juni 1916:

"Ögon och öron är spända till det yttersta, det prasslande ljudet av de främmande fötterna som närmar sig i det höga gräset blir olycksbådande högt. Andhämtningen sker stötvis; man måste tvinga sig att dämpa flämtningarna. Med ett kort, metalliskt knäpp hoppar pistolens säkring tillbaka; en ton som skär likt en kniv genom nerverna. Med gnisslande tänder biter man i handgranatens tändsnöre. Sammandrabbningen kommer att bli kort och mordisk. Man skälver av två våldsamma känslor: jägarens stigande upphetsning och villebrådets rädsla. Man är en helt isolerad värld, fylld av den mörka, fruktansvärda stämning som vilar över den öde terrängen."

Urban Lindström har berättat för mig att även en extern korrekturläsare har granskat texten. I samband med detta diskuterades främst den militära terminologin, men man valde att inte göra några större ändringar av Lindströms arbete. Till exempel valde man att låta ord som "fysiljär" och "fysiljärregimente" stå kvar, istället för att byta ut dem mot ord som "infanterist" och "infanteri- eller skytteregemente", även om invändningen att de kan låta antikverade inte är helt obefogad. Lindström påpekar också mycket riktigt, att det är dessa termer som används i de tidigare delöversättningarna, liksom att våra svenska jägarförband fortfarande heter både "dragoner" och "husarer". Lindström berättar vidare att

"ett annat tvistefrö var skyttegravsvapnet 'Minenwerfer' - och det flyger många slags minor genom luften i In Stahlgewittern! 'Minkastare' fick det heta, som det f.ö. även heter i Curt Bergs klassiska översättning från 1929 av Im Westen nichts neues - trots att en mina på modern svenska, och även modern tyska, ju inte är en flygande projektil, utan ligger försåtligt i terrängen eller vattnet i väntan på fienden. 'Minenwerfer' är m.a.o. något som i det närmaste kan jämföras med dagens granatkastare. Dock gjorde den ingående beskrivningen av 'minorna' i boken, samt att det skulle bli både granater från Minenwerfer och granater från artilleriet, att vi fick välja den här översättningen."

Och det gjorde de rätt i! Jünger hade själv kunnat välja att skriva "infanterist" eller bara "soldat", men han valde ibland att använda "fysiljär". Det finns inget skäl för en översättare att ändra något sådant. Vad gäller minorna så fanns inga minor i dagens bemärkelse (s.k. antipersonella minor) under första världskriget. Minan var sprängladdningen i tunneln under fiendens skyttegravar, eller granaten som slungades över med olika typer av apparater, vanligtivs det som idag kallas granatkastare.