När den tyske författaren Ernst Jünger landade i München i början av 90-talet blev han stoppad i säkerhetskontrollen. Metalldetektorerna tjöt för fulla halsar, säkerhetsofficeren hittade ingenting.Cederbergs recension är initierad och välskriven. Jag kan rekommendera hans bok Kamrat Spion: om Sverige i Stasiarkiven (2007) och hans och Fredrik von Krusenstjernas dokumentärfilm Förräderi med samma tema från 1994 (på SVT 2009). Han gjorde en dokumentärfilm tillsammans med Jesper Wachtmeister om Ernst Jünger, en film som jag första gången såg vid en otextad förhandsvisning på Skeppsholmen i Stockholm i april 1998, då med titeln "Ernst Jünger and the Myth of Modernity", i samband med ett symposium: "Ernst Jünger and the Project of Modernity". Filmen visades samma år på Stockholms filmfestival, och därefter den 9 dec 1999 i SVT2 med titeln "102 år i hjärtat av Europa" (se även Hjärnstorm nr 79, 2003 och Material nr 36, 1998).
-Det är granatsplitter och kulor från kriget, sa Jünger.
-Ni menar att er kropp är full av gamla kulor och metallrester från andra världskriget?
-Nej, nej. Från första världskriget, svarade Jünger.
Cederberg skriver i recensionen att det skulle dröja till hösten 2010 innan innehållet i Jüngers dagböcker äntligen nådde offentligheten. Men det stämmer bara delvis. Dagböckerna var inte "oåtkomliga för alla" på arkivet efter Jüngers död, som Cederberg skriver. Tvärtom, det var först efter 1996 som de blev tillgängliga för offentligheten - tidigare hade de försvarats i en byrålåda hemma hos Jünger. Flera har haft tillgång till dem, bland annat jag själv och Jüngerforskare av olika slag, efter att de fördes över till litteraturarkivet i Marbach am Neckar 1996, några år före Jüngers död. Att läsa dem på mikrofilm var i det närmaste utan restriktioner, och man kunde reproducera material från dem med Jüngers änkas tillstånd, vilket däremot inte var det lättaste, men inte omöjligt. Citat och reproduktioner av skisser i dagböckerna har publicerats tidigare än 2010, även långt tidigare i en del fall. Dagens Nyheter förde in en rättelse i kulturdelen 25 januari efter att jag påpekat felet. När det gäller citat var litteraturvetaren John King först att få publicera stora mängder citat ("Wann hat dieser Scheisskrieg ein Ende?", 2003, på engelska redan 1999); när det gäller att få publicera ett flertal reproduktioner av dagboksskisser var det jag själv (2007). Se mer här.
Exempel på reproduktion av Jüngers skisser i Kriegstagebuch 1914-1918 (svart-vitt, till vänster) och i Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern' (fullfärg, fullformat, till höger).
