Porträtt av Ernst Jünger omkring 1935, målning av A. Paul Weber.
Från http://www.weber-museum.de/werk/oel/
Av de tidigare delöversättningarna av Ernst Jüngers In Stahlgewittern har Lars Bjurman lyckats bäst med att fånga Jüngers närmast poetiska prosa (1965). Stig Jonasson (1964) hamnar snäppet efter, även om han senare översatt fler verk av Jünger. 2005 års delöversättning i antologin I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget är tyvärr långt ifrån lika lyckad, och faktarutan efter texten är riktigt pinsam, närmast surrealistisk: "In Stahlgewittern" benämns "Im Stahlgewittern" (inte bara en, utan två gånger!) och den påstås kommit ut 1921. Man talar om "slaget vid Somme 1915", och att Jünger ledde sitt förband mot "franska skyttegravar" vid Cambrai, och att han därefter fick sin Pour le mérite, och slutligen att Jünger tillbringade tiden från våroffensiven 1918 fram till krigsslutet på sjukhus. Uppenbarligen har redaktören inte alls läst boken, men det är trots det en gåta hur man har lyckats samla ihop så många fel i en och samma faktaruta.
Nog om de tidigare delöversättningarna. Jag har haft förmånen att i förväg få läsa utdrag ur den kommande översättningen av In Stahlgewittern (I stålstormen, Bokförlaget Atlantis). Manus har passerat korrekturläsningen och boken är nu på väg att tryckas. Distributionen väntas ske i första halvan av oktober 2008. Se tidigare inlägg på bloggen här!
Jag har själv läst In Stahlgewittern fram och tillbaka, upp och ned, ut och in, i olika reviderade utgåvor och olika översättningar. Jag har läst originaldagboken. Jag har som tidigare nämnts läst bokens tidigare svenska delöversättningar. Jag har till och med skrivit en bok om boken. Jag har dessutom läst flera dussin andra klassiska krigsböcker från första världskriget, på olika originalspråk och i svenska översättningar. Jag har även läst svenska frivilliga veteraners memoarer på svenska. Jag har också läst krigsböcker från andra världskriget, och även en del andra krig.
Jag har därför kunnat konstatera att det jag hittills har läst av Urban Lindströms översättning av In Stahlgewittern var riktigt bra! Jag blev överraskad av att vid denna läsning blev texten ännu starkare än när jag har läst boken tidigare. På mitt eget modersmål fick boken ytterligare kvalitéer eller dimensioner. Samma känsla erfor jag tidigare vid läsningen av Lars Bjurmans översättning. Jüngers krigsskildring framstår på svenska som ännu grymmare och blodigare än vad läsningen av boken på andra språk tidigare kunnat framkalla. En text på ens modersmål är naturligtvis starkare än en text på ett andraspråk - men då krävs naturligvis att man inte störs av en dålig översättning. Och jag måste säga att jag inte stördes i läsningen. Det är ett bra flyt och Lindström har lyckats med konststycket att föra över en 90 år gammal text till modern svenska utan att det blivit anakronistiskt - åtminstone av vad jag fått läsa. En lite mer begåvad vän uttrycker det så här klokt: "När jag läser texten är det ingen tvekan om att texten är äldre, men den är helt befriad från försök att genom ett ålderdomligt språk försöka framkalla känslan av en förgången tid." Det förefaller också som att Lindström, liksom tidigare Lars Bjurman, lyckats fånga Jüngers iskalla poesi.
Inte många i Sverige har läst In Stahlgewittern. Min mening är att denna bok är en av de starkaste, förmodligen den starkaste krigsskildringen som finns, alla kategorier. Efter förhandsläsningen av Urban Lindströms översättning av boken till svenska har jag stärkts ytterligare i denna uppfattning. Det skall därför bli mycket intressant att se hur recensenterna och framförallt läsarna kommer att ta emot denna krigsbok, som både har beskrivits som krigshetsande och som en antikrigsbok - i båda fall just genom sin totala uppriktighet. Det är därför intressant att notera att den tyske kommunistiske politikern och senare socialdemokraten Paul Levi påpekade 1930, mitt i antikrigsboksboomen något år efter Remarques På västfronten intet nytt, att det förmodligen inte finns någon starkare anklagelse mot krig än In Stahlgewittern, skriven av någon med en "positiv" uppfattning till kriget ["Den Schrecken des ganzen Erlebens hat vielleicht keiner so geschildert, kaum eine furchtbarere Anklage gegen den Krieg geschrieben als dieses Buch eines Mannes, der zum Krieg 'positiv' eingestellt ist /.../." Från recension skriven av Paul Levi, publicerad i Das Tagebuch 1930, citerad i Steffen Martus, Ernst Jünger (2001), s. 18.].
Nedan följer ett kort utdrag ur den kommande I stålstormen. Jünger beskriver en nattpatrull i ingenmansland framför Monchy 20 juni 1916:
"Ögon och öron är spända till det yttersta, det prasslande ljudet av de främmande fötterna som närmar sig i det höga gräset blir olycksbådande högt. Andhämtningen sker stötvis; man måste tvinga sig att dämpa flämtningarna. Med ett kort, metalliskt knäpp hoppar pistolens säkring tillbaka; en ton som skär likt en kniv genom nerverna. Med gnisslande tänder biter man i handgranatens tändsnöre. Sammandrabbningen kommer att bli kort och mordisk. Man skälver av två våldsamma känslor: jägarens stigande upphetsning och villebrådets rädsla. Man är en helt isolerad värld, fylld av den mörka, fruktansvärda stämning som vilar över den öde terrängen."Urban Lindström har berättat för mig att även en extern korrekturläsare har granskat texten. I samband med detta diskuterades främst den militära terminologin, men man valde att inte göra några större ändringar av Lindströms arbete. Till exempel valde man att låta ord som "fysiljär" och "fysiljärregimente" stå kvar, istället för att byta ut dem mot ord som "infanterist" och "infanteri- eller skytteregemente", även om invändningen att de kan låta antikverade inte är helt obefogad. Lindström påpekar också mycket riktigt, att det är dessa termer som används i de tidigare delöversättningarna, liksom att våra svenska jägarförband fortfarande heter både "dragoner" och "husarer". Lindström berättar vidare att
"ett annat tvistefrö var skyttegravsvapnet 'Minenwerfer' - och det flyger många slags minor genom luften i In Stahlgewittern! 'Minkastare' fick det heta, som det f.ö. även heter i Curt Bergs klassiska översättning från 1929 av Im Westen nichts neues - trots att en mina på modern svenska, och även modern tyska, ju inte är en flygande projektil, utan ligger försåtligt i terrängen eller vattnet i väntan på fienden. 'Minenwerfer' är m.a.o. något som i det närmaste kan jämföras med dagens granatkastare. Dock gjorde den ingående beskrivningen av 'minorna' i boken, samt att det skulle bli både granater från Minenwerfer och granater från artilleriet, att vi fick välja den här översättningen."Och det gjorde de rätt i! Jünger hade själv kunnat välja att skriva "infanterist" eller bara "soldat", men han valde ibland att använda "fysiljär". Det finns inget skäl för en översättare att ändra något sådant. Vad gäller minorna så fanns inga minor i dagens bemärkelse (s.k. antipersonella minor) under första världskriget. Minan var sprängladdningen i tunneln under fiendens skyttegravar, eller granaten som slungades över med olika typer av apparater, vanligtivs det som idag kallas granatkastare.
