Ernst Jünger, I stålstormen, Bokförlaget Atlantis, november 2008. Jünger hade ursprungligen tänkt ge boken titeln "Rot und Grau" ("Rött och grått"), med en litterär hälsning från skyttegraven till Stendhal.Photo: Nils Fabiansson © All rights reserved.
Ernst Jünger, I stålstormen, Bokförlaget Atlantis, Stockholm
Serie: ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”
Översättning: Urban Lindström
ISBN: 978-91-7353-267-9
Inbunden, 312 s.
Utgivningsdatum: 19 november 2008
Översättning: Urban Lindström
ISBN: 978-91-7353-267-9
Inbunden, 312 s.
Utgivningsdatum: 19 november 2008
Den tyske författaren, filosofen, krigaren och notoriske dagboksskrivaren Ernst Jüngers (1895–1998) första, och som det kom att visa sig, viktigaste och mest sålda bok gavs ut 1920 i endast 2000 exemplar. Den senaste tyska upplagan är den 46:e (Ernst Jünger, In Stahlgewittern, Klett-Cotta, 2008, 324 s). Det totala antalet sålda exemplar Tyskland har uppskattats till en halv miljon. Boken har dock aldrig varit en riktig bestseller, något som Jünger själv har kommenterat genom att säga, att det är lättare att sälja 100 000 exemplar av en bok på en månad, än att sälja lika många under en trettioårsperiod.
Jüngers krigsböcker 1914–1945 i två volymer i Éditions Gallimards serie “Collection Bibliothèque de la Pléiade” (2008).
Foto: Guillaume Tarche © All rights reserved.
Den första översättningen av In Stahlgewittern kom ut redan 1922, i Buenos Aires – översättningsrättigheterna gjorde Jünger till inflationsmarksmiljonär. Boken har sedan dess översatts till en mängd språk och har dessutom kommit ut i nyöversättningar på både franska och engelska. Endast utdrag ur boken har emellertid tidigare funnits på svenska, publicerade i två antologier från 1960-talet och senast i en från 2005 (Stig Jonassons delöversättning i Stormcentrum. Modern tysk prosa [1964]; Lars Bjurmans delöversättning i Modern tysk berättarkonst [1965]; Per Holmers delöversättning i I Flanderns jord. Diktarnas röster från första världskriget [2005]), men det skall tilläggas att väldigt lite av vad som kommit från Jüngers penna under i stort sett hela 1900-talet har gjorts tillgängligt på svenska – än. Ernst Jünger blev istället bekant för närmare en halv miljon svenskar från ett ganska otippat håll – poesin i hans krigsskildringar liksom hans rykte sammanfattades nämligen i en begåvad episod av kultserien Arne Anka, publicerad i Metallarbetaren vid tiden för Jüngers 100-årsdag.*
© Charlie Christensen. Reproducerad med benäget tillstånd.
Den svenska översättningen av In Stahlgewittern, av Urban Lindström, skulle ursprungligen kommit i tryck redan för ett och ett halvt år sedan genom ett litet förlag i Lund, vilket tidigare publicerat
Ernst Jüngers halvt bortglömda kortroman Sturm, till svenska av samme Urban Lindström (Bokförlaget Augusti, 2006, 91 s). Att nu I stålstormen hamnat bland världslitteraturen på ett bokförlag som samarbetar med Svenska Akademin understryker det faktum att boken nått internationell klassikerstatus. Detta är något man ännu inte fullt ut begripit i författarens hemland. I tysk press reagerade man därför yrvaket när Jüngers krigsböcker 1914–1945 tidigare i år kom ut i kommenterade översättningar i två läderinbundna volymer i Éditions Gallimards påkostade och mycket prestigefulla serie “Collection Bibliothèque de la Pléiade” (Ernst Jünger, Journaux de guerre, Éditions Gallimard, 2008, 870+1373 s), något som förunnats endast ett fåtal icke-franska författare, såsom Goethe, Kafka och Brecht, för att nämna några tyskspråkiga, men inte exempelvis Thomas Mann. Att dessutom en engelsk nyöversättning kommit ut i åtta upplagor sedan 2003 i serien “Penguin Modern Classics” verkar ha passerat helt obemärkt (Ernst Jünger, Storm of Steel, översättning: Michael Hofmann, Penguin Modern Classics, första upplagan 2003, 320 s), liksom naturligtvis att den engelska översättningen från 1929 ges ut i faksimilutgåvor sedan 1970-talet på brittiska och amerikanska förlag. Bland senare års översättningar kan nämnas ryska, holländska och norska (Ernst Jünger, I stålstormer, översättning: Pål Norheim & Jon-Alfred Smith, Tiden Norsk Forlag, 1997). En översättning till finska med efterord av historieprofessorn och före detta Jünger-forskaren professor Marjatta Hietala 
vid Tammerfors universitet kom ut i somras (Ernst Jünger, Teräsmyrskyssä, översättning: Markus Lång, Ajatus Kirjat, 2008, 320 s). En portugisisk översättning för Brasilien står nu på tur.Det blir intressant att följa mottagandet av I stålstormen – den förhållandevis lilla bagatellen Sturm fick oväntat stor uppmärksamhet i svensk press. Året därpå kom dessutom en nyutgåva av Ernst Jüngers Psykonauterna. Rus och droger (Bokförlaget h:ström, 2007, 323 s), 30 år sedan den publicerades sist. Till det skall sägas att i Tyskland gavs två stora Jünger-biografier ut förra året. En internationell trend? Orsaken till att Ernst Jünger, bortsett från ett fåtal titlar, inte getts ut på svenska, kan med visshet sökas i att han dels ansetts litterärt knepig lite i allmänhet, dels, och kanske i synnerhet, varit politiskt-socialt svårkategoriserad – både före och efter andra världskriget. Sedan 1968 har han hur som helst betraktas som politiskt omöjlig. Detta beror nog inte så mycket på hans bombastiska skriverier under Weimar-perioden, som på det att han inte ens närmat sig en pudel. Denna hans absoluta integritet på gott och ont har - med tanke på hans ovanligt långa liv - provocerat flera generationer kulturvänster.
För att få perspektiv på saken kan man påminnas att Bo Cavefors Bokförlag i stort sett var det enda svenska förlag som publicerade Ernst Jünger under 1970- och 1980-talen. Förlaget gav ut hundratals titlar av författare, som inte alltid, men mycket ofta, var kontroversiella i någon mening, såsom Nietzsche, Mao, William S. Burroughs, Kim Il Sung, Michel Foucault, Ulrike Meinhof, för att ta några litet extremare exempel. Cavefors hade även för avsikt att publicera In Stahlgewittern på svenska. Som ett kuriosum i sammanhanget kan nämnas att Peter Luthersson, förläggare på Atlantis Bokförlag, som nu alltså ger ut I stålstormen, tidigare i år skrivit en kritisk artikel i Axess Magazin om Bo Cavefors utgivning. Den kommentar Bo Cavefors ger per e-post illustrerar tydligt förändringen av hur Jünger uppfattades på 1970-talet och hur han betraktas idag, och ger samtidigt en god bild av Bo Cavefors själv: “I och med att Jünger börjar bli aningen för salongsfähig har jag i viss mån förlorat intresset. Och Jünger på Atlantis, nu – det är ointressant.”
I Frankrike, det land som Jünger varit med att invadera och ockupera två gånger, har han emellertid inte varit svartlistad av den intellektuella eliten, utan betraktas där som en philosophe och esthète. Och Jünger drog sig inte för att provocera: När han var inbjuden till öppnandet av Frankrikes officiella västfrontsmuseum, L’historial i Péronne, 1992, frågade journalisterna honom om vilket som var hans värsta minne från det första världskriget, varpå han kort svarade: ”Daß wir ihn verloren haben!“ (“Att vi förlorade det.”) Med lite välvilja är han alltså inte kontroversiell utan excentrisk. I USA och kanske ännu mer i Storbritannien med samväldet, där det första världskriget alltjämnt är en betydelsefull historisk händelse, ett betydligt större trauma än det andra, är Storm of Steel en trovärdig skildring av kriget sett “from the other side of the hill”. Ernst Jünger ses där vare sig som politisk eller filosofisk, utan som en arketypisk representant för den så att säga gamla hederliga preussiska officerskåren, fienden man kunde lita på.
Förläggaren Peter Lutherssons 18-sidiga förord till I stålstormen torde vara den mest substantiella och aktuella biografiska text om Ernst Jünger och hans verk som finns att tillgå på svenska – det mesta som skrivits i Sverige om Jünger har för länge sedan passerat bäst-före-datum. För närmare bekantskap med Ernst Jüngers liv och verk vänder man sig lämpligen till fjolårets två biografier, litteraturprofessorn Helmuth Kiesels Ernst Jünger: Die Biographie (Siedler Verlag, 2007, 715 s), och journalisten Heimo Schwilks Ernst Jünger – Ein Jahrhundertleben. Die Biographie (Piper Verlag, 2007, 560 s). För att reda ut något så svårfångat som Jüngers avtryck i historien, låt oss säga hans krigsboks betydelse för Hitlerjugends kamplust eller dylikt, krävs närmast en egen vetenskaplig forskningsdisciplin. I DDR var svaret givet, men den typen av frågor ställs fortfarande och av naturliga skäl om och om igen vid tyska skolor och universitet av både forskare och studenter, och ibland även i Norden. Det särskilt kontroversiella med Jünger är emellertid hans politiska skrifter från 1920-talet, vilka beskrivits som “preussisk anarkism”, men vars anda också appellerade på somliga av de intellektuella bland de tidiga nationalsocialisterna. Att Hitler uppskattade In Stahlgewittern är välkänt (den inspirerade honom att skriva en egen krigsbiografi, vilket dock aldrig realiserades), liksom att Goebbels erbjöd Jünger en plats i riksdagen. Inte lika ofta nämns dock att Jünger, när Hitler kommit till makten, lät In Stahlgewittern genomgå ytterligare en grundlig revidering, vilket innebar att de upplagor som kom att säljas under Tredje riket, inte minst till krigsmaktens bibliotek, ironiskt nog saknade just den metafysiska fraseologi som fallit nationalsocialisterna i smaken.I stålstormen är, vilket framgick av bokens något väl utförliga ursprungstitel 1920, In Stahlgewittern. Aus dem Tagebuch eines Stoßtruppführers von Ernst Jünger, Kriegsfreiwilliger, dann Leutnant und Kompanie-Führer im Füs.-Regt. Prinz Albrecht v. Preußen (Hannov. Nr. 73), en självbiografi. Detta till skillnad från till exempel Remarques På västfronten intet nytt, som är en roman och inget annat. Till grund för I stålstormen ligger Jüngers 16 dagböcker, vilka han förde från den första till den sista dagen han befann sig vid fronten, från januari 1915 till augusti 1918. Att han överlevde är anmärkningsvärt i sig – bortsett från alla namnlösa tyska soldater och fiender som såras och stupar på var och varannan sida av boken, omnämns hans många officerskamrater nästan i samtliga fall endast ett par sidor eller kapitel, för att sedan stupa och försvinna ur texten.
Titeln In Stahlgewittern är enligt Jünger själv hämtad ur de isländska sagorna, vilka han läste då han arbetade med manuset, men det finns nog goda skäl att misstänka att han även låtit sig påverkas av sagornas kärva stil och anda: Prosan är mycket stram och fokuserad - nästan varje mening, i synnerhet i den andra hälften av boken, det vill säga de två sista året av kriget, är intensivt packad av mening, som ett koncentrat av skyttegravskriget. Prosan blir poesi, om man inte läser för fort och ofokuserat- man kan behöva vila några sekunder mellan varje stycke. I motsats till många andra böcker från den så kallade krigsboksboomen 1928–1932, förekommer nästan inget som utspelar sig bortom Jüngers horisont. Inte heller berörs hempermissioner och sjukhusvistelser. Jünger fördjupar sig inte i de fysiska eller psykiska umbärandena och strapatserna i skyttegravarna. Det förekommer en och en annan ruinbetraktelse, och den pastorala idyllen mitt i alltsammans omnämns, men blir inga huvudnummer, inte heller sådant som fylleutsvävningar, amorösa eskapader och militära absurditeter. Det är Jüngers krig, inget annat. Han noterar allt fruktansvärt, som sker omkring honom, även det han själv orsakar – men han sätter punkt efter det. Det gör intryck. Det till och med provocerar. Kort sagt skiljer sig boken på strängt taget alla punkter från övriga klassiska krigsböcker, genom att den faktiskt nästan uteslutande håller sig till själva krigandet – vilket är just det som gjort den ökänd.
Den svenska översättningen bygger på den sjunde (reviderade) utgåvan, publicerad i Sämtliche Werke 1978. Det betyder att den i stort sett också följer 1934 års reviderade utgåva. Bekymren med att översätta en nästan 90 år gammal text, som samtidigt är endast 30 år, är förvisso av akademisk karaktär. Något översättaren lagt ned mer möda på, är problemet att föra över en mycket specifik historisk händelses alldeles unika språk och terminologi till begriplig och dessutom korrekt (nutids-)svenska. Och detta har han gjort mycket väl! Skall man påpeka något litet sakfel skulle det kanske vara att tidskrifterna Jünger hittade vid Les Éparges inte hade kommit "före Verdun" (s. 48), vilket skulle betyda 1916, alltså ett år senare, utan "dagen före från Verdun". Det må vara förlåtet - även i den nya engelska översättningen har det blivit fel på detta sätt. In Stahlgewittern innehåller mängder av begrepp som är svåra att översätta. Trots det finner jag bara anledning att peka på ett par val av översättningar, som kanske inte är helt problemfria: "Leutnant" har konsekvent översatts med "fänrik" - och då inte bara Jüngers officersgrad utan samtliga Leutnanter nämnda i texten, även brittiska Lieutenanter i ett par fall men inte alla. De som benämns "löjtnant" i översättningen har i originalet graden "Oberleutnant". Möjligen motsvarade inte de tyska officersgraderna helt de svenska, då eller nu, men det hade kanske trots det varit mer lyckat att följa den tyska nomenklaturen, som man gjort i både de franska och brittiska översättningarna.** En detalj som har viss betydelse för läsarens förståelsen av skyttegravsvardagen, är att det som översatts till svenska med "tunnel", är det tyska "Stollen", vilket på skyttegravsspråk kunde betyda både "tunnel" och "skyddsrum", i bemärkelsen utgrävd och vanligen djup jordhåla, motsvarande engelskans "dug-out". Översättaren hade emellertid inte kunnat översätta "Stollen" med "skyddsrum", eftersom Jünger använder just termen "Unterstand" ("skyddsrum") när han talar om en annan typ av skyddsrum.
Urban Lindström har, liksom tidigare Lars Bjurman (se ovan), lyckats fånga den poetiska och iskalla uttrycksfullheten, som är så utmärkande för prosan In Stahlgewittern. Texten har förmågan att flytta tillbaka läsaren till de skyttegravar, där Ernst Jünger en gång så omsorgsfullt beskrev i sin dagbok hur han såg och upplevde kriget, dels genom att textens flyt inte hindrar läsningen, inga pinsamheter rycker läsaren ur närvaron, dels genom språkstilen: Det ingen tvekan om att texten är äldre, men översättningen är lyckligtvis helt befriad från försök att genom ett ålderdomligt språk försöka framkalla känslan av en förgången tid. Det finns bara ett problem, och det är att efter att man läst en så litterärt stark självbiografi som I stålstormen, kan det efteråt kännas futtigt att läsa romaner. Verkligheten överträffar som bekant ibland dikten, i synnerhet verklighet på god prosa, i god översättning.
Publikationen, trycksaken, är förhållandevis påkostad, trådbunden och med ordentligt papper. Den mattsvarta pärmen är försedd med ett vitt skyddsomslag, med en reproduktion av det kanske mest kända porträttet av Jünger. Typografin är av klassiskt snitt, med text i traditionell antiqua, och boken är därmed även på så sätt kongenial med krigbooksboomens översättningar till svenska, böcker vars sidor emellertid nu har bleknat.
Nils Fabiansson, http://stahlgewittern.blogspot.com, 081113
* Fotnot 1: Ernst Jünger och In Stahlgewittern diskuterades av Arne Anka och hans vän Krille Krokodil i en episod av Arne Anka i aprilnumret (nr. 4) 1995 av Metallarbetaren, som vid denna tid hade en TS-kontrollerad upplaga på hela 425 600 exemplar! Serien är signerad med en dedikation, "Till Ernst Jünger, en hjälte i tid och rum, Alexander Barks mars 1995", det vill säga vid Jüngers 100-årsdag. Episoden är även publicerad i albumet Arne Anka del IV (s. 24), 1995. Serietecknaren Charlie Christensens (dvs. pseudonymen Alexander Barks) intresse för Ernst Jünger började med att han, enligt egen utsago, läst På Marmorklipporna i sin ungdom. Handgranat-citatet är hämtat ur kapitlet "Det stora slaget" (s. 37), i översättning av Stig Jonasson, Stormcentrum. Modern tysk prosa (1964). [Arne Ankas samlade verk, Kartago Förlag.]
© Charlie Christensen. Reproducerad med benäget tillstånd.
(Tryck på bilden för en större version.)
** Fotnot 2: Denna lilla detalj är inte helt okomplicerad. Ernst Jünger befordrades från "Fahnenjunker" till "Fähnrich" sommaren 1915, och till "Leutnant" den 28 november samma år. Måhända motsvarade Jüngers "Leutnant"-grad den svenska fänrikens då han endast var plutonchef, men vintern 1916/1917 befordrades han till kompanichef. Alla kompanichefer i Jüngers regemente var vid denna tid minst "Leutnanter", men alla "Leutnanter" var inte kompanichefer, utan vanligtvis plutonchefer. Bataljonscheferna hade för övrigt graden "Major", eller "Hauptman" (den tyska motsvarigheten till Sveriges "kapten") och "Rittmeister" (kavalleriets Hauptman). När Jünger talar i boken om sina officerskamrater som "Leutnant" den och den så är somliga kompanichefer och andra plutonchefer - de har alltså olika befälsstatus trots att de benämns Leutnanter. Fortfarande i slutet av kriget var Jünger "Leutnant", och fungerade som kompanichef, även om han hade en helt annan ställning i regementet, som en av få officerare med lång erfarenhet: 1918 var en stor del av kompanicheferna s.k. ställföreträdande officerare (dvs. underbefäl) eller hade rangen "Fähnrich" (dvs. blivande Leutnanter). Vid tjänsten i Reichswehr efter kriget hade Jünger kvar befälsgraden "Leutnant", men var endast plutonchef, medan kompanichefen var en "Hauptman", pga. officersöverskott. I början av andra världskriget blev han vid inkallelsen automatiskt befordrad till "Hauptman", och förde inledningsvis även då befäl över ett kompani.
